Det porlar en bäck i mitt inre
den dansar och virvlar sig mätt,
ibland ligger stenar ivägen
då skummet yr upp så lätt.
Dolt under vattenytan
ett stenblock förskansat sig här,
det spolas och renas av strömmen
som ständigt går fram och är när.
När bäcken får virvla och dansa
det sjunger i hjärtat en sång,
av glädje, av fröjd för det vatten
som rinner i bäckfårans gång.
När stenarna spolas av strömmen
ett smycke i rosa de blir,
de glittrar, de blänker och skimrar
av några blir ädel safir.
De speglar mångtusende stjärnor
av strålande kosmisk glans,
men utan strömmen av vatten
det alls inget skimmer fanns.
Dikt av Anna Niklasdotter,
ur diktsamlingen
Kosmisk närvaro, 2009