Två konstnärer på månen

Månen var en öde, tyst plats, där varje steg rörde upp ett moln av silvrigt damm. Pablo Picasso satt på huk i sin rymddräkt och drog djärva linjer i månens yta med en liten metallpinne. Bredvid honom, med armarna i kors och en djup suck, stod Wassily Kandinsky och såg ut över det karga landskapet.
”Jag säger dig, Wassily,” mumlade Picasso genom den knastriga radion i hjälmen, ”den här platsen saknar färg. Inget blått, inget rött, bara… grått!”
”Ja, och inga kaféer heller!” svarade Kandinsky missnöjt. ”Ingen kanelbulle, inget kaffe. Endast måndamm i munnen. Jag längtar hem.”
De hade varit på Månen i två veckor nu. Uppdraget, finansierat av en hemlig konstnärlig forskningsfond, var att skapa den första månskulpturen. Problemet var att båda var envisa och hade helt olika konstnärliga visioner.
”Abstrakt!” sa Kandinsky och högg tag i en stor sten.
”Kubism!” insisterade Picasso och försökte stapla månstenar i vinklar som trotsade all logik.
Resultatet blev en surrealistisk hög av kantiga, asymmetriska stenblock, insvepta i kaotiska linjer som Picasso ritat på marken.
”En mästerverk!” utbrast Picasso och klappade sig nöjt på rymddräkten.
”Ett missfoster,” muttrade Kandinsky. ”Det ser ut som om en meteorit landat på en dåligt uppställd stenhög.”
De satte sig ned på en stor sten och stirrade upp mot Jorden, som hängde blå och vacker i rymden. Hem. Där fanns färger, ljud, dofter. Där fanns publik. Vad var konst om ingen såg den?
Plötsligt sprakade radion till. ”Basen till konstnärerna – vi har en försening. Er skjuts tillbaka till Jorden blir… eh… uppskjuten med några dagar.”
”Uppskjuten?!” skrek Kandinsky. ”Men jag är färdig här! Jag har redan tolkat månens själ, jag har inget mer att ge!”
”Och jag har redan skapat historiens första kubistiska månmonument!” protesterade Picasso.
De såg på varandra. Det var outhärdligt. De hade inget kaffe, inga kanelbullar och nu ingen hemresa.
Picasso plockade upp sin pinne igen. ”Om vi ändå är fast här… ska vi rita lite till?”

Kandinsky suckade, men kunde inte låta bli att le. ”Varför inte? Låt oss göra Månen lite mer intressant.”

Slut

Ulf Westman & Sir Lipton

PS: Provade att använda AI via Open Chat för att testa hur det kan bli. DS.

Bookmark the permalink.

Comments are closed.